jessicacarolina

Tack vare mina kollegor har en massa tankar och idéer börjat snurra i mitt huvud... Jag vet inte om de menade allvar eller om det bara var något de sa och tänkte just för stunden. Vi pratade om en familj som skulle behöva avlastning ibland, och så sa de att jag skulle kunna (passa att) bli kontaktperson för den lilla tjejen i familjen. Så har en tidigare kollega gjort med ett annat barn tydligen. Jag har tidigare varit väldigt nära att anmäla mig som kontaktperson, men för äldre barn. Men det här skulle gälla ett barn som jag jobbar med varje dag, men som jag har fått väldigt bra kontakt med. Och som tyr sig till mig. Kanske knasigt, jag vet inte. Men. Jag kan inte släppa det, och vågar inte fråga dem eller chefen om det. Tänk om de tycker jag är knäpp? För jag tycker det hade varit jättekul at bli lilltjejens kontaktperson! Hon är en otroligt härligt och klok tjej! Trots sina knappt 3 år =) Jag tror att jag skulle må bra av det dessutom... Får väl vänta på att nån tar upp det igen...om nån gör det...

Är jag knäpp? Är det modersinstinkter som börjar sättas igång? (Haha. Snart 25 år vett ni, snart kommer de gråa håren =) ) Avundsjuk eller smittad av Patriks gravida systers-moderliga lycka? Ja, troligtvis lite av allt detta, plus ett stort behov av att hjälpa människor som har det svårt på något sätt. Påverkad av min egen uppväxt säkerligen.

---

Finns det krav på hur stort man måste bo för att få bli kontaktperson? Nån som vet? Andra krav?

---